.. när orken inte finns

June 02, 2019  •  1 Comment

... ibland skäms jag otroligt mycket– inte över vem jag är eller hur jag ser ut. Inte heller för mina åsikter eller för hur jag be­möter folk, för jag tror ärligt att mina åsikter är bra och jag försöker alltid bemöta folk med respekt och en sund inställning. Inte skäms jag för min bil eller andra materiella saker, för mina kläder eller för mitt hus. Det handlar mer om de som inte fick ett eget val, men som ändå inte gnäller över sin egen situation. Jag älskar färgen blå, för mig symboliserar den olika saker men oftast kopplat till mina bilder förstås, men för andra har blått en helt annan betydelse.

20171116-Glenn T Unger-falkenbergsbild.se161929__5460 copy20171116-Glenn T Unger-falkenbergsbild.se161929__5460 copyGÖTEBORG, SVERIGE - 16 <November< 2017 : Lekterapin och vårdrum på onkologen på Drottnings Silvias Barn & ungdomssjukhus i Göteborg den 16 November
( Foto: Glenn T Unger/falkenbergsbild.se / falkenbergsbild.se)

Nyckelord Keywords: Lekterapi, Insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias Barn & Ungdomssjukhus, ,

... på dörren sitter en blå lapp – den blå lappen indikerar att han har en bra dag idag. Idag är en blå dag och han mår bra, det finns dagar när lappen inte är blå och han inte mår så bra. Men idag är det en blå dag och han mår fint.

I slussen mellan korridoren och vårdrummet tvättar jag hän­derna och får hälsa på föräldrarna – de är glada men ser samtidigt trötta ut, men glädjen är tydlig. Jag har fått på mig nya kläder och ser ut som en i personalen. Sjukhuskläderna sitter inte helt bra men det är av mindre betydelse, de är rena och fria från sådant som kan skada. På vägen upp till onkologen går pedagogerna noggrant igen­ om med mig vad de kommer att göra, hur det normalt brukar gå till och varför man gör det på detta sättet. Normalt brukar man inte låta barnen göra så många olika saker, men just idag ska det nog gå bra. Just idag kommer burkarna med fingerfärg vara otroligt roliga – men inte den svarta färgen för den är lite otäck.

inne i vårdrummet står han upp och väntar – det lilla huvudet är bart på det där sättet som är så starkt förknippat med sjukdomen. I ögonen ser man en förväntan om att något är på väg att hända, leendet smyger sig fram och glädjen når ögonen. De glittrar och leendet når till slut hela hans lilla kropp. Han studsar upp och ner med världens härligaste leende och ögon som bara har glädje i sig. Bollen far iväg med en smäll och träffar konerna som far åt olika håll. Han studsar lika mycket som den boll han precis sparkat iväg. Det går inte att ta miste på glädjen att det händer nåt annorlunda den här dagen än bara ren väntan. Han glömmer bort droppställningen somär knuten till honom, som en ständig följeslagare, och försöker springa ikapp bollen trots att rummet inte är särskilt stort. Pedagogen ser till att få stopp på honom innan slangen med kanylen riskerar att slitas loss.

Han skickar iväg bollen igen. Jag lyckas få en bild på honom just i det ögonblicket när bollen far iväg och han inser att han lyckas få träff, precis på det sättet han ville. Han leker med ambu­ lanshelikoptern, för det finns ingen vanlig ambulans förklarar han när jag ligger platt på golvet och fotograferar honom. Han skrattar högt varje gång blixten smäller av och rummet fylls av ljus. Han tittar upp för att se vart det kommer ifrån, men lika snabbt är han tillbaka i sin lek med pedagogerna från lekterapin igen.

plötsligt händer något och kraften är borta. Den lilla ambulanshelikoptern blir för tung för att orka hålla uppe och dyker brant och snabbt ner mot golvet.

I vårdrummet på onkologen lägger han sig ner när kraften helt tagit slut och energin sinat. Han vill trots det fortsätta flyga sin ambulanshelikopter men orkar inte rik­tigt. Pedagogen tar över och leker åt honom när han inte orkar – hans ögon glittrar, om än lite trött, och följer helikoptern där den far runt i vida svängar ovanför honom.

Pedagogen har varit med förut och vet vad han vill. Tålmodigt ser hon till att hans lek får fortsätta under hans villkor och förmåga. Kanske blev det för mycket med tanke på hans sjukdom; skjuta boll på koner, måla med fingerfärg och leka med ambulans­ helikoptern samtidigt som han försökte få en glimt av blixtljuset. På vägen ut kollar jag en gång till på dörren. På dörren sitter en blå lapp som talar om att Lucas mår bra idag.

Artikeln skrevs 2017, idag är Lucas hemma och mår bra och jag är otroligt lättad över att han mår bra både för hans egen del men självklart även för Lucas familj ..

Jag kan inte med ord beskriva vad jag tycker om de som lägger ner hela sin själ i att ta hand om dessa barn och vilket otrolig insats personalen på detta sjukhus gör - det här är respekt utöver det vanliga ...

Insamlings­stiftelsen är tacksam för att Lucas har varit med och bidragit till att skapa mer glädje för barnen på Drottning Silvias barn­ och ungdomssjukhus och vill du hjälpa till på något sätt så gå in på Barnsjukhusets sida och se hur du kan hjälpa till

 


Comments

Insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus(non-registered)
Vilken fin text Glenn!
Du beskriver det så fantastiskt bra. Tack för alla fina bilder du tar för oss!
Vh Sofie
No comments posted.
Loading...

Archive
January February (6) March April May (1) June (4) July (2) August September October November December
January (2) February March April May June (1) July August September October (1) November December
January February March April May June July August September October November (1) December
January February March April May June July August September October November December